Cancer och tuffa beslut

Jag tror inte att jag har beskrivit mammas tillstånd särskilt detaljerat här i dagboken, bara att hon är sjuk och att det har inneburit många sjukhusvistelser de senaste åren. Nu har hennes tillstånd försämrats de senaste månaderna och för att folk ska förstå hur vi har det just nu så tänkte jag berätta allt från början:

Det började år 2006, på hösten, med att mamma fick akut lymfatisk leukemi och fick genomgå den tuffaste behandlingen man kan få vad gäller cancer. Cytostatika (cellgifter), helkroppsstrålning och sedan en stamcellstransplantation. Det tog ett halvår innan hon skrevs ut och fick komma hem "på riktigt", innan dess var det bara korta permissioner över några helger.

Behandlingen gav mamma stora besvär vad gäller biverkningar och hon drabbades riktigt hårt av något som kallas kronisk GvH (Graft-versus-host ), som är vanligt förekommande hos personer som genomgått en allogen stamcellstransplantation (läs mer här). De nya cellerna fungerar då inte normalt och börjar attackera vävnaderna för att de uppfattas som främmande och skadliga. För att behandla GvH måste man trycka ner det nya immunförsvaret med immunhämmande mediciner. En måttlig grad av GvH är något som de flesta som genomgått transplantation drabbas av de första veckorna, då de nya cellerna behöver tid för att få fäste hos patienten. Mammas GvH visade sig dock vara riktigt kraftig och dessutom kronisk. Hela hennes kropp drabbades och hon fick äta både kortison och immunhämmande mediciner.

Ungefär fyra år efter att hon insjuknade började hennes läkare se optimistiskt på hennes tillstånd och det gav oss stora hopp om att hon kunde bli friskförklarad. Hennes GvH var inte lika aktiv längre och det var väldigt liten chans att leukemin skulle komma tillbaka. Det var en härlig sensommar med en mycket piggare mamma och en gladare familj!
Glädjen varade dock inte särskilt länge... Ca två månader senare upptäckte vi en knöl på hennes rygg och efter flera biopsier konstaterades det att det var en elakartad tumör.
För drygt ett år sedan opererades den bort, och den hade då ökat kraftigt i storlek. Kvar lämnade den ett stort hål i mammas rygg som täcktes med ny hud, transplanterad från hennes lår. Resultatet blev två stora sår som behövde nästan daglig vård och en lång väntan på att allt skulle läka så att hon kunde genomgå strålning, för att se till att cancern inte skulle sprida sig.

Orsaken till att mamma drabbades av en ny sorts cancer är med stor sannolikhet för att hon ätit immunhämmande mediciner i flera år, detta gjorde också att hennes sår efter operationen inte läkte tillräckligt snabbt...

Sommaren 2011 var dyster. Mamma fick svårt att andas och hon orkade ingenting. På sjukhuset upptäcktes det förändringar i ena lungan, och efter ytterligare undersökningar konstaterades det att cancern hade spridit sig. Strålning var nu uteslutet. Ingen idé... Istället medicinerades hon med en sorts cytostatika i tablettform.
Månaderna gick och hon blev inte bättre. Tabletterna tog för hårt på hennes allmäntillstånd och det var den ena sjukhusvistelsen efter den andra.
Nu har tabletterna tagits bort och läkarna har inga andra alternativ att erbjuda. Det finns inga fler lösningar... Mamma tynar bort framför ögonen på oss och det enda vi kan göra är att se på. I över fem år har hon kämpat mot cancern, och jag har beundrat henne för den positiva inställning hon haft igenom allt elände.

Som ni kanske förstår så har mamma ingen möjlighet att ta hand om sin älskade hund, Gunilla. Hon har varit tvungen att fatta ett av det svåraste beslut som finns när man är hundägare och svårt sjuk - att låta Gunilla flytta till någon som har allt mamma inte kan erbjuda sin hund längre.

I allt elände har vi ändå haft turen att hitta en ny husse och matte till Gunilla där allt har "klickat". De har haft Kees förut och är nu redo för ett litet energiknippe vid namn Gunilla.
I helgen var det dags att säga hejdå till Nilla-Prilla och låta henne följa med sin nya familj till Trollhättan. Många tårar föll när vi skiljdes åt, och vi saknar henne så oerhört mycket. Det går inte ens att beskriva med ord hur tomt det är utan henne, men vi gläds åt att hon har fått det så bra och att hon kan glädja sin matte och husse med sin duracell-energi och underbara personlighet.

Nu är det bara tuffa dagar kvar. Mamma glider längre och längre ifrån oss, och inget kan bli bättre längre. Allt vi kan göra är att se till att hon har det så bekvämt som möjligt.