Tills vi ses igen

Stina blev aldrig bra igen. Vi vet inte varför, och kommer aldrig få veta. Det där hemska ordet cancer är vad veterinärerna misstänkte mest. Leukemi eller någon tumör någonstans i kroppen. Med hennes tidigare tillstånd i åtanke så stärktes de misstankarna och det fanns inget mer att göra. En blodtransfusion hade kanske hjälpt henne för stunden, men det fanns inga donatorer som kunde komma in och lämna blod. Hennes kropp började spontanblöda och hon klarade inte ens av att bli stucken längre.

Igår åkte vi in för att ta farväl, jag, Ulf och Lisa. Alla samlade runt henne.
Nu sover hon. Min lilla älskling. Min bästa vän. Min Stina. Jag kan inte ta in det, det är för svårt och ofattbart. Hon har varit en så stor del av mitt liv. Jag var 16 år när Stina traskade in i mitt hjärta. Hon var min första alldeles egna hund, en hund som kom att betyda allt för mig. Hela min tonårstid var fylld av svåra stunder, men Stina var den som alltid stöttade och tröstade. Utan henne hade jag aldrig orkat. Tack för allt, Stina. Jag älskar dig smärtsamt mycket.

Jag och Stina 2008.

 

Tack till alla gulliga veterinärer och sköterskor på Blå Stjärnan. Tack för all stöttning och rådgivning. Tack för att vi fick komma in mitt i natten och säga hejdå till Stina, och att vi fick så mycket tid tillsammans med henne på slutet. Jag vet att hon inte kunde fått bättre vård.

 

Tack till Stinas uppfödare, Libban, för att jag fick äran att ta del av Stinas liv. Tack för en underbar hund och kamrat.

 

Tack Stina för allt. Jag vet att du ansträngde dig in i det sista för att trösta oss. Dina pussar var lika intensiva som vanligt och du förstod nog vad som väntade. Att det var över nu. Att du skulle få bli fri från din kropp som höll dig tillbaka. Hälsa alla som gått före dig: Mamma, Olga, Thea, Björne och Ammie. Tills vi ses igen.

Min lilla Stina, matte älskar dig!

Jag har länge tänkt skriva ett glädjefyllt inlägg om en uppdatering på Stinas mående, för hon återhämtade sig riktigt bra efter hennes hastiga insjuknande. Hon var nästan oförskämt pigg och glad. Nu känns dock glädjen över det väldigt långt borta, då hon igår fick läggas in på nytt på Blå Stjärnan.

Jag orkar inte skriva så detaljerat just nu, utan jag vill mest skriva ett inlägg för att alla ni som bryr er

får veta hur det står till här i Alingsås.

 

Stina fick väldigt hög feber häromdan, närmare bestämt 41 grader, och hennes allmäntillstånd var väldigt dåligt. Efter att ha konsulterat med jourhavande veterinär på tisdagkväll bestämdes det att vi skulle avvakta och komma in om febern gick upp ännu mer. Det blev varken bättre eller sämre, så vi åkte in akut igår. Blodprov visade att hon har väldigt dåliga blodvärden. Både röda och vita blodkroppar är låga och även blodplättarna. Vad det beror på vet vi inte än, men eftersom det inte finns några synliga orsaker till hennes kraftiga anemi misstänker veterinären att problemet kan hittas genom ett benmärgsprov. Detta ringde veterinären och berättade för mig idag. Chocken blev jättestor. Inte trodde jag att det var så allvarligt. En infektion som gick att rätta till med lite mediciner var väl vad jag hade "hoppats på". Nu ställdes jag istället inför valet att låta henne somna in eller genomföra en kostsam och inte helt riskfri undersökning/ingrepp som skulle kräva att hon sövdes igen. Det blev det senare. Jag vill veta vad det är som ställer till det för henne, och framför allt ge henne alla chanser som finns. Detta skulle inte gå utan Ulfs hjälp, och jag är honom evigt tacksam för att han förstår och vill hjälpa Stina när hon behöver oss som mest. Tack Ulf, tack för att du bryr dig och älskar Stina lika mycket som jag gör. Hon har funnits för mig i vått och torrt under alla mina svåra stunder, jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Min lilla älskling!

 

Vi åkte och träffade Stina tidigare idag. Hon torkade mina tårar och jag fick chansen att krama om henne innan hon sövdes inför ingreppet. Nu återstår det bara att hålla alla tummar och tår.

Min lilla Stina, matte älskar dig!