Det är ungefär 8 månader sedan mamma lämnade oss, och jag saknar henne bara mer och mer. Ju längre tiden går desto mer uppenbart blir det att jag aldrig mer kommer få träffa henne, få prata med henne eller få de där kramarna som bara en mamma kan ge.
Jag går omkring med en klump i bröstet som jag inte vet hur jag ska bli av med. Jag har så mycket jag vill berätta för henne, som jag behöver rådfråga henne om och som bara hon kan svara på. Funderingar kring allt, men just nu mest om hundarna.
Det har varit en jobbig höst och vinter, och jag är tveksam till att över huvud taget fortsätta med kenneln. Den var ju min och mammas. Ett intresse som engagerade oss båda, som vi delade med glädje i både roliga och svåra tider. Vi fattade alltid alla beslut tillsammans, och nu står jag själv inför en massa svåra val som jag vill diskutera igenom med henne. Det finns ingen annan. Ingen som bryr sig så som hon gjorde.
Bild från ett av alla besök hos mamma när hon låg inne på Sahlgrenska.
Mamma och sin älskade hund, Gunilla.
Kärlek
Olga, mamma och Thea. På mindre än ett år lämnade alla tre oss..
Mamma, jag skulle så gärna vilja prata med dig en sista gång. Jag kommer inte ens ihåg vårt sista samtal innan du blev för dålig för att orka försöka forma ord. De där sista dagarna och stunderna med dig vill jag både glömma och spara i mitt minne. Jag är så tacksam för att jag fick vara med dig in i det sista, så som du ville ha det, men ibland hemsöker minnet av dig döende och det är inte så jag vill minnas dig.
Jag behöver dig nu.
