Stina, jag ska aldrig mer tycka att du är jobbig när du tigger, eller när du vägrar gå ett steg till på promenaderna utan mutor, eller när du bestämmer dig för att du känner för ett tredje mål mat, eller när jag måste tvinga dig att gå ut och gå en sista runda på kvällen när du redan bestämt dig för att sova för natten. Jag är så tacksam över att jag får ha dig kvar här hos mig, även om det bara skulle vara för en stund. Jag älskar dig så mycket att det gör ont!
I måndags lämnade jag in Stina på Blå Stjärnan för tandskrapning och borttagning av några dåliga tänder. Allt gick bra - fram till natten/tidig morgon. Då vaknade jag av att Stina var jättedålig, ochdå menar jag verkligen jättedålig. Jag trodde hon höll på att dö framför ögonen på mig, att det här var slutet. Ringde i panik till Blå Stjärnans jourtelefon och blev rådd att avvakta då situationen redan hade blivit bättre och åka akut in om det skulle förvärras igen.
Det gick några timmar och Stina var väldigt orolig men ändå bättre än innan, och det är i sådana här situationer som jag inser hur låst jag är utan körkort och hur beroende jag är utav min omgivning för hjälp av skjuts hit och dit. Min kära storasyster var i beredskap ifall jag skulle behöva skjuts, och efter bara en kort stund var jag i stort behov av hennes hjälp. Väl inne på Blå Stjärnan var jag tvungen att lämna ifrån mig min älskade Stina. Hon var nästan borta i medvetandet men gav mig ändå en väldigt trött puss när sköterskan bar iväg henne till IVA. Där blev hon övervakad och fick de mediciner som skulle kunna hjälpa henne. Om inte läget förvärrades så skulle jag inte höra nåt från veterinären förrän dagen efter.
Jag har nog aldrig varit så orolig för nån av mina hundar tidigare. Gråten och paniken kom och gick hela dagen, och utan mina systrar och Ulf hade jag nog blivit helt knäpp. Jag hade telefonen med mig hela tiden, och så fort någon ringde hoppade jag till och fick panik igen, men det var aldrig de som ringde. Inte förrän dagen efter. Först då förstod jag att det kanske fanns en liten chans att få se min älskade Stina igen. Läget var visserligen fortfarande kritiskt och hon var väldigt utmattad och låg och sov hela tiden. Därför ville veterinären behålla henne ytterligare ett dygn. Ytterligare ett dygn gick innan jag hörde nåt igen, och när samtalet kom berättade veterinären att Stina var vaken men väldigt orolig och att hon tyckte att Stina kunde få komma hem för fortsatt medicinering.
Jag har nog aldrig sett stina så översvallande glad över att se mig igen när jag hämtade henne på djursjukhuset. Hon pep och överöste mig med pussar och det tog inte lång tid innan hon upptäckte att jag hade godis i fickorna, vilket resulterade i att hon slet och drog i min jacka. På parkeringen fick hon sedan träffa Ulf som skulle köra oss hem, och hon blev lika glad över att se honom. Väl inne i bilen slocknade hon tillslut och stensov hela vägen hem med huvudet i mina händer. Jag satt hela vägen och studerade henne med både lyckotårar och tårar av oro för hur framtiden kommer se ut. Vi vet nämligen inte om det "bara" var en negativ reaktion på narkosen eller om det är något annat fel på henne. Hon visar nämligen tecken på en hjärntumör eller infarkt, och vi ska tillbaka på en återbesökstid om två veckor. Då kommer vi diskutera lite mer om vi ska göra en CT eller inte och vad Stina har för framtidsutsikter.
Nu har Stina varit hemma i två dygn och jag börjar känna igen henne mer och mer. Hon är fortfarande väldigt trött och sover stenhårt, men allt eftersom tittar det fram mer och mer av min gamla bästa vän. Idag vaknade jag till exempel av att hon låg och ålade och grymtade i sängen. :-)
Jag är så tacksam för den vård hon fick på intensivvårdsavdelningen och av den gulliga veterinären som tog hand om henne. Hon har gett Stina en andra chans.
