Fårskallar är vi allihopa

Eftersom förra inlägget var av den dystrare sorten så kommer här ett lite lättsammare sådant. Behöver kanske inte skriva så mycket, för bilder säger väl mer än ord? Särskilt när man förvandlar en bildserie med foton till en ".gif":

På promenad genom Nolhaga djurpark. Fåret på bild var väldigt konfunderad över Judits uppförande. Den stod jättelänge och iakttog Judit när hon gläfste och pratade med hela kroppen till fåret. Den kanske lyssnade intresserat till vad Judit hade att säga? Jag vet inte, men söta var de tillsammans. Vem av dem betedde sig mest som en fårskalle kan man fråga sig?

Tiden läker inte alla sår

Det är ungefär 8 månader sedan mamma lämnade oss, och jag saknar henne bara mer och mer. Ju längre tiden går desto mer uppenbart blir det att jag aldrig mer kommer få träffa henne, få prata med henne eller få de där kramarna som bara en mamma kan ge.

Jag går omkring med en klump i bröstet som jag inte vet hur jag ska bli av med. Jag har så mycket jag vill berätta för henne, som jag behöver rådfråga henne om och som bara hon kan svara på. Funderingar kring allt, men just nu mest om hundarna.

Det har varit en jobbig höst och vinter, och jag är tveksam till att över huvud taget fortsätta med kenneln. Den var ju min och mammas. Ett intresse som engagerade oss båda, som vi delade med glädje i både roliga och svåra tider. Vi fattade alltid alla beslut tillsammans, och nu står jag själv inför en massa svåra val som jag vill diskutera igenom med henne. Det finns ingen annan. Ingen som bryr sig så som hon gjorde.

Bild från ett av alla besök hos mamma när hon låg inne på Sahlgrenska.

Mamma och sin älskade hund, Gunilla.

Kärlek

 Olga, mamma och Thea. På mindre än ett år lämnade alla tre oss..

Mamma, jag skulle så gärna vilja prata med dig en sista gång. Jag kommer inte ens ihåg vårt sista samtal innan du blev för dålig för att orka försöka forma ord. De där sista dagarna och stunderna med dig vill jag både glömma och spara i mitt minne. Jag är så tacksam för att jag fick vara med dig in i det sista, så som du ville ha det, men ibland hemsöker minnet av dig döende och det är inte så jag vill minnas dig. 

Jag behöver dig nu.

Skrivkramp

Att det ska vara så svårt att skriva i den här lilla bloggen. Jag som till och med har riktigt trevliga saker att skriva ner ibland. Till exempel har jag inte uppdaterat omvärlden (mer än på fejjan dåra) om Judits senaste framgångar i utställningsringen.

Jag och Ulf spenderade en helg i Sollentuna och deltog på Tibethundsutställningen, som i år firade 40 år. Judit gick för sista gången i unghundsklass och startade dagen med att vinna klassen över två snygga Black Boots tikar. CK fick hon också minnsan!

Det slutade inte där, utan hon travade vidare till första placeringen i bästa tik och fick sitt andra cert. Mötte sedan dagens bästa hane i tävlan om bäst i rasen - och vann! Hennes andra BIR, utställd officellt endast 5 gånger. Chockade, en smula skakad och väldans glada inväntade vi finalen där vi efter ett varv slog till med att bli BIS-2! Bilfärden hem dagen efter gick väldigt lätt, även om jag hade (och har fortfarande) svårt att förstå vad som hände.

Bilder från Tibethund 2012:

BIM: SEUCh Yangadoo's New Victory i mitten ses domaren Rodney Oldham och till höger jag och Judit - BIR!

Sjukling

På väg hem från Blå Stjärnan men utan Inga som jag åkte dit med. Hon fick stanna kvar för att opereras. Hund nummer tre att få pyometra i år. Suck.

Orolig blir man allt, men hennes allmäntillstånd är bra och hon visar inga andra tecken på att vara sjuk än att hon har lite flytningar.
Kommer gå på nålar resten av dagen antagligen. I alla fall tills jag hört hur det har gått.

Dagens filosof

Inga sitter på armstödet på fåtöljen och spanar ut över gården nedanför. En av mattes små hjärtegull ♥

Blandras?

På en av promenaderna idag mötte vi två damer och en herre som gick i sällskap. De ojade och åh:ade när de fick syn på min samling hundar. Tisslade och tasslade lite sinsemellan, och frågade sedan när de närmat sig:"Vad är det för blandning i dem? För det är ju inga Shih Tzus". Jag tror inte att de fattade vad Lhasa Apsos var eller att mina hundar faktiskt var renrasiga. För de fortsatte att konstatera att trots likheten så var de trots allt inga Shih Tzus. Jag orkade inte förklara för dem utan fortsatte vidare med mina (vad andra väldigt ofta misstar för havanaiser eller blandras-) hundar.

Ibland tror jag dock att det finns lite retrieverblod i Judit. Hon blir till exempel alldeles desperat om hon inte hittar nåt hon kan bära på när hon är glad. Oftast blir det någon av alla hennes favoritleksaker som får ta plats i munnen, men det händer även att en sko eller toffla blir upplockad och omkringburen. Då får man sedan gå på skattjakt för att hitta sina skor när man ska ut...

En till sak som styrker min tro på att retrieverblod rinner i Judits ådror, är att hon älskar att bada. Något som mina andra Apsos aldrig gjort. De kan på sin höjd doppa tassarna, för att sedan bli alldeles tokiga och springa runt, runt i ett galet Apso-ryck på det torra. Men vad vet jag? Kanske är det egentligen Judit som är den normala och riktiga apson?

Nedan ses Judit när hon försökte övertala mig att hon skulle få bada i fontänen i Nolhaga. Jag tyckte inte det var en särskilt bra idé vid just det tillfället, då vi hade en bit kvar att gå på promenaden... ;-)

Lite bilder från senaste veckan. Råkade visst bli mest på Nisse och Judit. Hoppas att Stina och Inga inte tar illa upp. ;-)

En av bilderna är från förra helgen, när jag och Ulf hastigt och lustigt drog till Söderköping för att gå på medeltidsmarknad och mysa på hotell. Vi tog med oss Nisse och Inga, som hotellpersonalen hade fixat hundsäng och matskål åt på rummet. Väldigt gulligt av dem tyckte vi! :-)