Vårtecken

Det största (och ofta första) vårtecknet för mig är när snön smält bort såpass mycket att kommunen börjar sopa bort allt grus från gång- och bilvägarna. Det är vad de börjat med här i Alingsås de senaste dagarna. Härligt!
Ja, di däringa krokusarna är ju inte helt ovåriga heller. Färgglatt så att man får spasmer i hela kroppen och knoppen. Nu längtar jag efter mer vår, grönare och ljusare väder helt enkelt! :)

Stina bland krokusarna för cirka 3 år sedan. Mattes hjärtgull.

Nu blir det andra bullar

Jag har länge funderat på att skaffa en till blogg att skriva lite mer personliga och icke hundrelaterade saker i. Det har känts som att det inte riktigt hör hemma i den här bloggen, men varför ska jag skilja på mitt hundliv och på allt som "inte hör dit"? Mitt liv är ju inte uppdelat på det viset, allt blandas i en salig röra med allt som rör ämnet hund tillsammans med mina övriga intressen. Därför ska jag nu försöka bjuda på fler sidor av mig själv här i bloggen. Förhoppningsvis kan den på så vis bli lite mer flitigt uppdaterad i och med att jag inte begränsar mig till att skriva om en del av mitt liv. Mitt och hundarnas liv. :)

Playdate

Det har varit på tal om att låta mina hundar få träffa en kompis hund ganska länge, men det har tyvärr kommit saker emellan hela tiden. I fredags kunde vi dock äntligen genomföra en "playdate" med Isabells västgötaspets, Nellie, och mina två tvillinghundar; Nils-Inge och Inga.
Vi begav oss till hundlekplatsen där de fick springa fritt tillsammans med några andra hundar. Det bäste Alingsås kommun fixat på länge, och den är flitigt använd varenda dag. Enda nackdelen är väl att reningsverket ligger precis bredvid, och på sommaren kan det stinka riktigt illa. Inget hundarna bryr sig nämnvärt om dock. ;)
Jag hade självklart kameran med mig för att föreviga denna roliga dag:

Nellie har varit på hundlekplatsen oftare än mina hundar och visste så fort vi började närma oss inhägnaden vad som väntade. Hon blev fort kompis med de hundar som redan var där.

Nisse var inte lika intresserad av de andra hundarna, utan han rusade hellre omkring för sig själv i typiska "Apso-ryck".

 Ganska snabbt upptäckte han dock att de andra tvåbeningarna som var där hade godis med sig. Lite småfräck som han är så följde han efter dem och bad om att få smaka. Han blir bara mer och mer lik sin mamma den där pojken...

 Nellie-bus!

Inga fastnade inte på lika många bilder. Hon höll mest till vid fikabordet där det fanns smaskiga saker att spana in.

 Som sagt, Nellie var en hejare på att hitta nya bekantskaper.

 En av de gladaste hundar jag någonsin träffat. Han studsade mest omkring, eller så attackerade han en boll som fanns på plats:

 

Klara, färdiga, fota!

I julas fick jag ett stort "bidrag" till en ny kamera av min älskade Ulf. Jag har nu haft min nyinköpta Canon EOS 7D i nästan en månad och faktiskt inte hunnit använda den så mycket än. Ändring får det bli på det!

Idag åkte jag, Lisa och Ulf ut till Gräfsnäs slottsruin utanför Alingsås för att ta nya kort på främst Judit och Stina. Det resulterade i dessa bilder:

En Apso passar väldigt bra med nosen i vädret. Lite lätt uppkäftigt! ;-)

Så här efteråt, när jag gått igenom bilderna, så upptäcker jag som vanligt var nånstans jag kunde varit duktigare med borsten. :-P

Judit står och spanar på Lisa som går lite längre bort och fotar.

Så fint med ruinen i bakgrunden. Hit ska vi bege oss igen, när det blivit lite grönare och helst lite varmare.

Judit skäller på förbipasserande hundar och folk. Ouppfostrad? Svar: Ja!

Stina var som vanligt inte intresserad av att stå still och vara fin. Det blev bara den här bilden som jag kan med att visa upp, och då visar hon sig ändå inte från sin bästa sida. 

Stina hade inte tid med att ta tråkiga ståbilder.

 Hon ville hellre släppa loss. Ibland är det svårt att se att hon faktiskt är 10 ½ år gammal.

 Inga ville också springa fort som vinden, fast ännu hellre leta efter godsaker som diverse djur klämt ur sig och sedan inte komma när matte ropar på henne. Busfröken fick sedan bli kopplad istället.

Nisse (även känd som Inge) kommer mer än gärna när matte ropar.

Judit håller nog med gammelmormor Stina om att det är roligare att ta actionbilder.

Skönt att få sträcka ut alla benen.

Judit är ganska söt, om jag får säga det själv.

Dags för lite trix och godisutdelning.

Judit kan dansa. Fast bara när hon känner för det och om hon tjänar något på det.

Dags för fika, och Stina visar tydligt vem som är familjens tigg-apa.

Fårskallar är vi allihopa

Eftersom förra inlägget var av den dystrare sorten så kommer här ett lite lättsammare sådant. Behöver kanske inte skriva så mycket, för bilder säger väl mer än ord? Särskilt när man förvandlar en bildserie med foton till en ".gif":

På promenad genom Nolhaga djurpark. Fåret på bild var väldigt konfunderad över Judits uppförande. Den stod jättelänge och iakttog Judit när hon gläfste och pratade med hela kroppen till fåret. Den kanske lyssnade intresserat till vad Judit hade att säga? Jag vet inte, men söta var de tillsammans. Vem av dem betedde sig mest som en fårskalle kan man fråga sig?

Tiden läker inte alla sår

Det är ungefär 8 månader sedan mamma lämnade oss, och jag saknar henne bara mer och mer. Ju längre tiden går desto mer uppenbart blir det att jag aldrig mer kommer få träffa henne, få prata med henne eller få de där kramarna som bara en mamma kan ge.

Jag går omkring med en klump i bröstet som jag inte vet hur jag ska bli av med. Jag har så mycket jag vill berätta för henne, som jag behöver rådfråga henne om och som bara hon kan svara på. Funderingar kring allt, men just nu mest om hundarna.

Det har varit en jobbig höst och vinter, och jag är tveksam till att över huvud taget fortsätta med kenneln. Den var ju min och mammas. Ett intresse som engagerade oss båda, som vi delade med glädje i både roliga och svåra tider. Vi fattade alltid alla beslut tillsammans, och nu står jag själv inför en massa svåra val som jag vill diskutera igenom med henne. Det finns ingen annan. Ingen som bryr sig så som hon gjorde.

Bild från ett av alla besök hos mamma när hon låg inne på Sahlgrenska.

Mamma och sin älskade hund, Gunilla.

Kärlek

 Olga, mamma och Thea. På mindre än ett år lämnade alla tre oss..

Mamma, jag skulle så gärna vilja prata med dig en sista gång. Jag kommer inte ens ihåg vårt sista samtal innan du blev för dålig för att orka försöka forma ord. De där sista dagarna och stunderna med dig vill jag både glömma och spara i mitt minne. Jag är så tacksam för att jag fick vara med dig in i det sista, så som du ville ha det, men ibland hemsöker minnet av dig döende och det är inte så jag vill minnas dig. 

Jag behöver dig nu.

Skrivkramp

Att det ska vara så svårt att skriva i den här lilla bloggen. Jag som till och med har riktigt trevliga saker att skriva ner ibland. Till exempel har jag inte uppdaterat omvärlden (mer än på fejjan dåra) om Judits senaste framgångar i utställningsringen.

Jag och Ulf spenderade en helg i Sollentuna och deltog på Tibethundsutställningen, som i år firade 40 år. Judit gick för sista gången i unghundsklass och startade dagen med att vinna klassen över två snygga Black Boots tikar. CK fick hon också minnsan!

Det slutade inte där, utan hon travade vidare till första placeringen i bästa tik och fick sitt andra cert. Mötte sedan dagens bästa hane i tävlan om bäst i rasen - och vann! Hennes andra BIR, utställd officellt endast 5 gånger. Chockade, en smula skakad och väldans glada inväntade vi finalen där vi efter ett varv slog till med att bli BIS-2! Bilfärden hem dagen efter gick väldigt lätt, även om jag hade (och har fortfarande) svårt att förstå vad som hände.

Bilder från Tibethund 2012:

BIM: SEUCh Yangadoo's New Victory i mitten ses domaren Rodney Oldham och till höger jag och Judit - BIR!