Tills vi ses igen

Stina blev aldrig bra igen. Vi vet inte varför, och kommer aldrig få veta. Det där hemska ordet cancer är vad veterinärerna misstänkte mest. Leukemi eller någon tumör någonstans i kroppen. Med hennes tidigare tillstånd i åtanke så stärktes de misstankarna och det fanns inget mer att göra. En blodtransfusion hade kanske hjälpt henne för stunden, men det fanns inga donatorer som kunde komma in och lämna blod. Hennes kropp började spontanblöda och hon klarade inte ens av att bli stucken längre.

Igår åkte vi in för att ta farväl, jag, Ulf och Lisa. Alla samlade runt henne.
Nu sover hon. Min lilla älskling. Min bästa vän. Min Stina. Jag kan inte ta in det, det är för svårt och ofattbart. Hon har varit en så stor del av mitt liv. Jag var 16 år när Stina traskade in i mitt hjärta. Hon var min första alldeles egna hund, en hund som kom att betyda allt för mig. Hela min tonårstid var fylld av svåra stunder, men Stina var den som alltid stöttade och tröstade. Utan henne hade jag aldrig orkat. Tack för allt, Stina. Jag älskar dig smärtsamt mycket.

Jag och Stina 2008.

 

Tack till alla gulliga veterinärer och sköterskor på Blå Stjärnan. Tack för all stöttning och rådgivning. Tack för att vi fick komma in mitt i natten och säga hejdå till Stina, och att vi fick så mycket tid tillsammans med henne på slutet. Jag vet att hon inte kunde fått bättre vård.

 

Tack till Stinas uppfödare, Libban, för att jag fick äran att ta del av Stinas liv. Tack för en underbar hund och kamrat.

 

Tack Stina för allt. Jag vet att du ansträngde dig in i det sista för att trösta oss. Dina pussar var lika intensiva som vanligt och du förstod nog vad som väntade. Att det var över nu. Att du skulle få bli fri från din kropp som höll dig tillbaka. Hälsa alla som gått före dig: Mamma, Olga, Thea, Björne och Ammie. Tills vi ses igen.

Min lilla Stina, matte älskar dig!

Jag har länge tänkt skriva ett glädjefyllt inlägg om en uppdatering på Stinas mående, för hon återhämtade sig riktigt bra efter hennes hastiga insjuknande. Hon var nästan oförskämt pigg och glad. Nu känns dock glädjen över det väldigt långt borta, då hon igår fick läggas in på nytt på Blå Stjärnan.

Jag orkar inte skriva så detaljerat just nu, utan jag vill mest skriva ett inlägg för att alla ni som bryr er

får veta hur det står till här i Alingsås.

 

Stina fick väldigt hög feber häromdan, närmare bestämt 41 grader, och hennes allmäntillstånd var väldigt dåligt. Efter att ha konsulterat med jourhavande veterinär på tisdagkväll bestämdes det att vi skulle avvakta och komma in om febern gick upp ännu mer. Det blev varken bättre eller sämre, så vi åkte in akut igår. Blodprov visade att hon har väldigt dåliga blodvärden. Både röda och vita blodkroppar är låga och även blodplättarna. Vad det beror på vet vi inte än, men eftersom det inte finns några synliga orsaker till hennes kraftiga anemi misstänker veterinären att problemet kan hittas genom ett benmärgsprov. Detta ringde veterinären och berättade för mig idag. Chocken blev jättestor. Inte trodde jag att det var så allvarligt. En infektion som gick att rätta till med lite mediciner var väl vad jag hade "hoppats på". Nu ställdes jag istället inför valet att låta henne somna in eller genomföra en kostsam och inte helt riskfri undersökning/ingrepp som skulle kräva att hon sövdes igen. Det blev det senare. Jag vill veta vad det är som ställer till det för henne, och framför allt ge henne alla chanser som finns. Detta skulle inte gå utan Ulfs hjälp, och jag är honom evigt tacksam för att han förstår och vill hjälpa Stina när hon behöver oss som mest. Tack Ulf, tack för att du bryr dig och älskar Stina lika mycket som jag gör. Hon har funnits för mig i vått och torrt under alla mina svåra stunder, jag vet inte vad jag skulle gjort utan henne. Min lilla älskling!

 

Vi åkte och träffade Stina tidigare idag. Hon torkade mina tårar och jag fick chansen att krama om henne innan hon sövdes inför ingreppet. Nu återstår det bara att hålla alla tummar och tår.

Min lilla Stina, matte älskar dig!

Oroliga tider

Stina, jag ska aldrig mer tycka att du är jobbig när du tigger, eller när du vägrar gå ett steg till på promenaderna utan mutor, eller när du bestämmer dig för att du känner för ett tredje mål mat, eller när jag måste tvinga dig att gå ut och gå en sista runda på kvällen när du redan bestämt dig för att sova för natten. Jag är så tacksam över att jag får ha dig kvar här hos mig, även om det bara skulle vara för en stund. Jag älskar dig så mycket att det gör ont!

I  måndags lämnade jag in Stina på Blå Stjärnan för tandskrapning och borttagning av några dåliga tänder. Allt gick bra - fram till natten/tidig morgon. Då vaknade jag av att Stina var jättedålig, ochdå menar jag verkligen jättedålig. Jag trodde hon höll på att dö framför ögonen på mig, att det här var slutet. Ringde i panik till Blå Stjärnans jourtelefon och blev rådd att avvakta då situationen redan hade blivit bättre och åka akut in om det skulle förvärras igen.

Det gick några timmar och Stina var väldigt orolig men ändå bättre än innan, och det är i sådana här situationer som jag inser hur låst jag är utan körkort och hur beroende jag är utav min omgivning för hjälp av skjuts hit och dit. Min kära storasyster var i beredskap ifall jag skulle behöva skjuts, och efter bara en kort stund var jag i stort behov av hennes hjälp. Väl inne på Blå Stjärnan var jag tvungen att lämna ifrån mig min älskade Stina. Hon var nästan borta i medvetandet men gav mig ändå en väldigt trött puss när sköterskan bar iväg henne till IVA. Där blev hon övervakad och fick de mediciner som skulle kunna hjälpa henne. Om inte läget förvärrades så skulle jag inte höra nåt från veterinären förrän dagen efter.

Jag har nog aldrig varit så orolig för nån av mina hundar tidigare. Gråten och paniken kom och gick hela dagen, och utan mina systrar och Ulf hade jag nog blivit helt knäpp. Jag hade telefonen med mig hela tiden, och så fort någon ringde hoppade jag till och fick panik igen, men det var aldrig de som ringde. Inte förrän dagen efter. Först då förstod jag att det kanske fanns en liten chans att få se min älskade Stina igen. Läget var visserligen fortfarande kritiskt och hon var väldigt utmattad och låg och sov hela tiden. Därför ville veterinären behålla henne ytterligare ett dygn. Ytterligare ett dygn gick innan jag hörde nåt igen, och när samtalet kom berättade veterinären att Stina var vaken men väldigt orolig och att hon tyckte att Stina kunde få komma hem för fortsatt medicinering.

Jag har nog aldrig sett stina så översvallande glad över att se mig igen när jag hämtade henne på djursjukhuset. Hon pep och överöste mig med pussar och det tog inte lång tid innan hon upptäckte att jag hade godis i fickorna,  vilket resulterade i att hon slet och drog i min jacka. På parkeringen fick hon sedan träffa Ulf som skulle köra oss hem, och hon blev lika glad över att se honom. Väl inne i bilen slocknade hon tillslut och stensov hela vägen hem med huvudet i mina händer. Jag satt hela vägen och studerade henne med både lyckotårar och tårar av oro för hur framtiden kommer se ut. Vi vet nämligen inte om det "bara" var en negativ reaktion på narkosen eller om det är något annat fel på henne.  Hon visar nämligen tecken på en hjärntumör eller infarkt, och vi ska tillbaka på en återbesökstid om två veckor. Då kommer vi diskutera lite mer om vi ska göra en CT eller inte och vad Stina har för framtidsutsikter.

Nu har Stina varit hemma i två dygn och jag börjar känna igen henne mer och mer. Hon är fortfarande väldigt trött och sover stenhårt, men allt eftersom tittar det fram mer och mer av min gamla bästa vän. Idag vaknade jag till exempel av att hon låg och ålade och grymtade i sängen. :-)

Jag är så tacksam för den vård hon fick på intensivvårdsavdelningen och av den gulliga veterinären som tog hand om henne. Hon har gett Stina en andra chans.

 

Dagens dilemma

Borde plugga inför morgondagens prov, men det finns ju så mycket annat man "måste" göra. Vill bland annat beställa en almanacka från personligalmanacka.se. Har bestämt mig för hur den ska se ut inuti, men så var det det här med fram- och baksida som man kan använda sina egna bilder till. Väldigt kul, men ack så svårt att bestämma sig! Här är några alternativ till framsidor som jag kan funderar på just nu:

Hur göra..?

En liten behövlig uppdatering

Hoppsan, här skrivs det inte så mycket - trots att det hänt en del saker. Skyller i vanlig ordning på tidsbrist.
Vad har hänt på potatiskenneln under denna sommar kanske man frågar sig då? Jo, det har sytts (skrämmande mycket) och donats inför medeltidsveckan i Visby, dit vi åkte vecka 32 i år igen. Underbart! Till nästa år ska jag däremot börja sy i tid. Inte en två veckor innan avresa. Både jag och Ulf satt i bilen på väg mot färjan och ön och sydde som två idioter. Ska väl tillägga att Ulf inte körde denna gången, utan vi hade faktiskt lyckats locka med oss ytterligare sällskap (med körkort) detta år. Totalt var vi fyra pers och två hundar. Nästa år ska vi minsann öka i antal ännu mer hoppas vi. :)

Nu har vi varit hemma i drygt en vecka och redan dagen efter hemkomsten så satte jag mig med en gång i skolbänken för att börja mina studier på vård- och omsorgsutbildningen på utbildningenshus här i Alingsås. Än så länge känns det riktigt bra och jag ser fram emot alla kurser jag ska läsa! :)

Innan semesterveckan på Sveriges paradisö så var det, förutom syende, hundutställning som gällde. Tvååker x 2. Första dagen gick lite sisådär. Reserv cert nummer tre travades hem av Judit och hon slutade som trea bästa tik. Nya tag dagen efter och det höll ända fram till bästa tik och hennes sista cert! Championat till min juvel! Overkligt och oväntat då jag absolut inte trodde på bra resultat den helgen, och på grund av mina låga förväntningar så följde inte ens kameran med någon av dagarna. Lisa fotade och filmade dock med min mobil, så det finns något att titta tillbaka på och minnas genom. :)

Dag ett. Reserv cert.

Dag två. Cert, championat, bästa tik och BIM! Hanen är GBCh Kutani Lightning Strikes, som även han blev champion idag. :)

Judit i öppenklassen.

Tävlan om bästa tik och därefter BIR och BIM. Judit tyckte nog inte om att bli BIM med tanke på sitt uppförande mot hanen.. ;)

Vi hade i alla fall (ganska) tur med vädret

Usch och fy för att vara sjuk. Ännu mer usch och fy när man blir sjuk på ett sätt som man inte varit med om tidigare. Då blir man lite lätt konfunderad.
Helgen började med huvudvärk, frossa och feber. Lugnades ner med hjälp av Alvedon för att kunna göra i ordning Judit inför utställningen i Vänersborg på söndagen. Skulle jag nog inte gjort, för det resulterade "bara" i ett reserv cert och ett reserv cacib, och jag ansträngde mig nog lite för mycket för jag kom hem med högre feber och dagarna efteråt har bara varit pest. Illamående och konstig smärta i benen. Kunde lika gärna stannat hemma, eller snarare - borde stannat hemma och lyssnat på kroppen. Nåja, det går väl över! Slutgnällt! ;)

Lilla Judit fick som sagt inget riktigt cert eller cacib, och vi får fortsätta jaga tills hon får sitt sista certifikat. Hon slog i alla fall två skitsnygga champions och blev tvåa bästa tik. Hon var väldigt påverkad av värmen denna gång (stekhett när vi skulle in, men senare på dagen kom regnet och åskan), och tyckte inte det var riktigt lika kul som sist, men nu blir det en liten paus inför nästa "jakt". :P

Juvelen på Tånga

Trots att det gått två dagar så är jag fortfarande trött efter helgens två utställningar på Tånga Hed i Vårgårda. Har knappt fått något vettigt gjort sedan dess, eller ja... Idag tog jag tag i en himla massa tvätt av både kläder, hundhanddukar och hundfiltar. Det gjorde ju inte att jag blev direkt piggare kan man lugnt säga.

Här kommer några bilder från helgen (Lisa, som snällt följde med bägge dagar, fotade en hel del med min kamera som tur var):

 På lördagen, när SvKTR hade sin utställning, fick vi finbesök i tältet. Inez (BISS King Edward's Ingenious Inez) med sin husse och matte kom för att titta på utställningen. Jättetrevligt!

 Judit var på ovanligt bra "show-humör" (lite väl glad på bilden till höger kanske) och tilldelades excellent, blev trea i klassen och fick CK.

Delar av bästa tikklassen innan placering. Där tog det slut för Judits del.

 Inez visar tydligt vilka som är hennes familj. En riktig liten matte- och hussegris. Här ligger hon i skuggan under sin husses stol. Sötnosen.

På söndagen var det dags för Lhasa Apsoklubbens inofficiella utställning, och Lisa sprang även denna dag omkring med min kamera - Tack för hjälpen Lisa!

 Ställde naturligtvis Judit även denna dag, och hon skötte sig lika bra som dagen innan.

Min lilla älskade Juvel!

Denna dag hade vi en annan hejarklack i form av Ulfs föräldrar och allas våran Jordnära Jördis.

 Resultatet för Judit blev ungefär detsamma som dagen innan, fast denna gång tvåa i klassen med HP och oplacerad i bästa tikklassen.

 Bättre gick det väl för mig då. Bästa handler avslutades dagen med lite otippat.