Vila i frid

Mamma, älskade mamma. Vi visste att dagen skulle komma, men ändå värker våra hjärtan av sorg. Ingenting är sig längre likt, och du fattas oss så oerhört mycket att ord inte räcker till.
Vi har nu varit saknat dig i över två veckor. Vi har firat din sextioårsdag utan dig. Vi har gråtit floder över din bortgång, och tårarna kommer fortsätta att rinna en lång tid framöver.

Sorgen och ångesten över att du är borta blandas ändå med glädjande och värmande minnen från en tid utan sjukdom och smärta.
Ibland är det dock svårt att blicka tillbaka. Fem och ett halvt år i cancerns skugga har gjort det svårt att minnas hur det var att leva utan skräcken att mista dig.
Nu är du dock fri från all smärta, och jag hoppas att du kände vår kärlek och närhet när du tog ditt sista andetag.

Hur ska livet bli utan dig?

Mamma, vila i frid.
1952-05-28 - 2012-05-15

Cancer och tuffa beslut

Jag tror inte att jag har beskrivit mammas tillstånd särskilt detaljerat här i dagboken, bara att hon är sjuk och att det har inneburit många sjukhusvistelser de senaste åren. Nu har hennes tillstånd försämrats de senaste månaderna och för att folk ska förstå hur vi har det just nu så tänkte jag berätta allt från början:

Det började år 2006, på hösten, med att mamma fick akut lymfatisk leukemi och fick genomgå den tuffaste behandlingen man kan få vad gäller cancer. Cytostatika (cellgifter), helkroppsstrålning och sedan en stamcellstransplantation. Det tog ett halvår innan hon skrevs ut och fick komma hem "på riktigt", innan dess var det bara korta permissioner över några helger.

Behandlingen gav mamma stora besvär vad gäller biverkningar och hon drabbades riktigt hårt av något som kallas kronisk GvH (Graft-versus-host ), som är vanligt förekommande hos personer som genomgått en allogen stamcellstransplantation (läs mer här). De nya cellerna fungerar då inte normalt och börjar attackera vävnaderna för att de uppfattas som främmande och skadliga. För att behandla GvH måste man trycka ner det nya immunförsvaret med immunhämmande mediciner. En måttlig grad av GvH är något som de flesta som genomgått transplantation drabbas av de första veckorna, då de nya cellerna behöver tid för att få fäste hos patienten. Mammas GvH visade sig dock vara riktigt kraftig och dessutom kronisk. Hela hennes kropp drabbades och hon fick äta både kortison och immunhämmande mediciner.

Ungefär fyra år efter att hon insjuknade började hennes läkare se optimistiskt på hennes tillstånd och det gav oss stora hopp om att hon kunde bli friskförklarad. Hennes GvH var inte lika aktiv längre och det var väldigt liten chans att leukemin skulle komma tillbaka. Det var en härlig sensommar med en mycket piggare mamma och en gladare familj!
Glädjen varade dock inte särskilt länge... Ca två månader senare upptäckte vi en knöl på hennes rygg och efter flera biopsier konstaterades det att det var en elakartad tumör.
För drygt ett år sedan opererades den bort, och den hade då ökat kraftigt i storlek. Kvar lämnade den ett stort hål i mammas rygg som täcktes med ny hud, transplanterad från hennes lår. Resultatet blev två stora sår som behövde nästan daglig vård och en lång väntan på att allt skulle läka så att hon kunde genomgå strålning, för att se till att cancern inte skulle sprida sig.

Orsaken till att mamma drabbades av en ny sorts cancer är med stor sannolikhet för att hon ätit immunhämmande mediciner i flera år, detta gjorde också att hennes sår efter operationen inte läkte tillräckligt snabbt...

Sommaren 2011 var dyster. Mamma fick svårt att andas och hon orkade ingenting. På sjukhuset upptäcktes det förändringar i ena lungan, och efter ytterligare undersökningar konstaterades det att cancern hade spridit sig. Strålning var nu uteslutet. Ingen idé... Istället medicinerades hon med en sorts cytostatika i tablettform.
Månaderna gick och hon blev inte bättre. Tabletterna tog för hårt på hennes allmäntillstånd och det var den ena sjukhusvistelsen efter den andra.
Nu har tabletterna tagits bort och läkarna har inga andra alternativ att erbjuda. Det finns inga fler lösningar... Mamma tynar bort framför ögonen på oss och det enda vi kan göra är att se på. I över fem år har hon kämpat mot cancern, och jag har beundrat henne för den positiva inställning hon haft igenom allt elände.

Som ni kanske förstår så har mamma ingen möjlighet att ta hand om sin älskade hund, Gunilla. Hon har varit tvungen att fatta ett av det svåraste beslut som finns när man är hundägare och svårt sjuk - att låta Gunilla flytta till någon som har allt mamma inte kan erbjuda sin hund längre.

I allt elände har vi ändå haft turen att hitta en ny husse och matte till Gunilla där allt har "klickat". De har haft Kees förut och är nu redo för ett litet energiknippe vid namn Gunilla.
I helgen var det dags att säga hejdå till Nilla-Prilla och låta henne följa med sin nya familj till Trollhättan. Många tårar föll när vi skiljdes åt, och vi saknar henne så oerhört mycket. Det går inte ens att beskriva med ord hur tomt det är utan henne, men vi gläds åt att hon har fått det så bra och att hon kan glädja sin matte och husse med sin duracell-energi och underbara personlighet.

Nu är det bara tuffa dagar kvar. Mamma glider längre och längre ifrån oss, och inget kan bli bättre längre. Allt vi kan göra är att se till att hon har det så bekvämt som möjligt.

Äntligen!

Det har varit en seg uppförsbacke för Stina de senaste veckorna, och återhämtningen tog sin lilla tid, vilket naturligtvis har varit jobbigt att genomgå tillsammans med henne.

Vi åkte tillbaka till västra djursjukhuset efter bara tre dagar för att kolla så att det inte var något tokigt med henne, då hon verkligen inte var det minsta pigg. Hon ville inte dricka själv, utan jag fick hela tiden "vattna" henne, och var riktigt hängig hela tiden. Visserligen hade det ju inte gått många dagar efter operationen, men jag ville vara på den säkra sidan och ta reda på varför hon led så. Veterinären kunde inte hitta något fel, utan vi åkte hem igen för att avvakta.

Nu, 3 ½ vecka senare, är hon som vanligt igen. Mattes älskade Stina tigger, skäller och är precis så ouppfostrad som hon alltid varit! :)
 

Stina fotad i somras.

Sjukling

Igår var jag med Stina på Västra djursjukhuset för att Stinas allmäntillstånd inte varit på topp den senaste tiden. Mitt lilla hjärtegryn blev sämre under helgen och hon orkade knappt gå med ut på några promenader. Några flytningar "där bak" på söndagen gjorde mig misstänksam om det skulle vara en pyometra på gång, och igår konstaterade veterinärerna i västra Frölunda att mina misstankar var rätt. Stina fick stanna kvar och blev opererad redan samma dag.

Usch vad det är jobbigt när ens älsklingar inte mår bra.. Extra jobbigt när man inte kan förklara varför de är tvungna att bli kvarlämnade. Det är dock skönt att känna sånt stort förtroende som jag gör för de veterinärer, sköterskor och djurvårdare som jobbar på västra djursjukhuset!

Idag fick hon komma hem, och det var en trött och ynklig liten Stina som vaggande mötte mig i ett av rummen på polikliniken. Hon gnällde och beklagade sig för mig när hon kom fram till mig, och det gjorde ont i mitt hjärta att se henne på det viset.
Nu är i alla fall det värsta över och hon ska nu bara pigga på sig efter ingreppet. Förhoppningsvis ska hon vara helt återställd om några veckor.

Jag måste avsluta inlägget med att tacka all personal på Västra djursjukhuset! Jag kan varmt rekommendera dem till alla som behöver söka vård till sina djur!

Judit & Judit

 Här kommer fler bilder på Judit. Fotad i lördags, på sin 14-månadersdag. :)

Stå stilla är inte det roligaste Judit vet..

 Men med lite tålamod från min sida (och Ulf som satt bakom kameran) så fick vi till en bra bild tillslut.

 Judit med söta klämmor i håret, som faktiskt hängt med enda sen Stina var liten.

Jag har äntligen kapat mitt långa ruffs och skaffat mig en aningen korthårigare frisyr (4 decimeter hår klippte frisören av).

Jag och Judit.

Hårklämmor sitter inte kvar särskilt länge när man heter Judit...

Det fungerar bättre med en massa gummiband. ;)

Fotosessioner kan vara väldigt utmattande.

Liten blir stor

Här kommer några bilder på Judit - från valp till slyngel ;)

4 veckor gammal.

4 månader gammal.

I april var vi uppe och hälsade på Anna och Judits farbror - Pedro. Anna tog jättesöta bilder på lillstumpan, varav en är den här.

Utflykt till Brobacka med syrran den 25:e april.

5 månader gammal och på sin första utställning tillsammans med Jördis. De båda systrarna ville bara leka hela tiden! :)

6 månader gammal.

7 månader gammal, tillsammans med Gunilla i en låda. Båda två hade inget emot att sitta i den. Gunilla hoppade till och med i själv. :)

Nästan 8 månader.
 

31 augusti
 

9 månader gammal och ligger och myser med bästa vännen - Inga.

14 september: Bästa platsen i en soffa är på ryggstödet!

1 oktober: Första officiella utställningen som resulterade i BIR- & BIS3-junior med reservcert.

11 månader gammal liggandes i fåtöljen mellan sin gammelmormor (Stina) och kusin (Inga).

Jag och Judit (13 månader gammal) på My Dog.
Foto: Anita Borgenstam

Året som gått

År 2011 är förbi och eftersom dagboken känns minst sagt fjuttigt uppdaterad de senaste månaderna tänkte jag göra ett inlägg med bilder och lite kort text från det gångna året.

Vi börjar naturligtvis med januari månad då vår J-kull var en månad gammal och började upptäcka världen utanför valplådan. Här är de exakt 4 veckor gamla, samlade alla tre för en gruppbild i min famn:

Från vänster: Jördis, Judit och Jöran

Valparna växte så det knakade och vipps var de stora nog att skaffa sig egna mattar och hussar. Februari avslutades med att Jördis blev den första av valparna att lämna oss för att bege sig till sitt nya hem, och det bestämdes att den lilla svarta juvelen skulle få stanna kvar i Alingsås med oss.

Juvelen Judit

Jöran blev kvar nästan en månad längre än sin storasyster, men i slutet av mars kom hans husse och matte ända från Stockholm för att plocka upp sin lilla ulltuss som nu istället har det fina namnet Melker.

April segade sakta på och jag minns ärligt talat inte mycket vad som hände under den månaden. Mammas sjukdom gjorde sig nog påmind vid flera tillfällen och det blev säkert ett antal sjukhusbesök. Det är dock svårt att minnas när alla dessa tillfällen inträffade.

Första utställningen för två av valparna blev av i maj. Jördis och Judit ställdes på SvKTRs utställning i Vårgårda. Jördis drog det längsta stråt av systrarna och blev 2:a i sin klass med HP. Judit hamnade på fjärde plats med HP. Dagen efter var det däremot dags för Judit att glänsa då hon slog till med att bli BIR- & BIS-valp på Lhasa Apsoklubbens utställning under domare Wendy Cain (världskänd Apso-uppfödare med kennelnamnet Kutani).

Judit BIR-valp på LAKs utställning i Vårgårda

Månaden avslutades med en till utställning för Judits del, nämligen västra kennelklubbens årliga valp- och veteranutställning. Judit skötte sig bra i blåsten och hämtade hem ytterligare en BIR-valprosett.

Judit på årets blåsigaste utställning

Juni blev ytterligare en månad fylld med sjukdom. Mamma tillbringade större delen av månaden på Sahlgrenska och resten av familjen hemma med stor oro över vad som skulle hända härnäst. På grund av all oro och lite tid till pälsvård bestämde jag mig för att Stina gjort sitt i utställningsvärlden och tog fram saxen. Resultatet blev en korthårig och glad Stina:

I Juli debuterade Pascal (King Edward's Energiske Esbjörn) på utställning i Borås och vi passade även på att ställa Gunilla för skoj skull. Det var jätteroligt att vistas vid Keesringen igen, och extra kul då det var en hel del anmälda!
Resultatmässigt gick det sådär. Domaren var inte snål med att dela ut "very good" och de som fick excellent var nog mäkta stolta (däribland jag med Gunilla). Pascal fick dock nöja sig med det förstnämnda, vilket inte gjorde nåt på det stora hela då jag var jättestolt över hans uppförande! På bara ett fåtal träningstillfällen har han lärt sig hur en riktig utställningshund beter sig i en fyrkantig ring. Han stod och gick som om han inte gjort annat än varit på hundutställningar. Det är då det är roligt att ställa hund, när man får en nybörjare i snöret som gör precis det man vill och lite till!

 Pascal med full uppmärksamhet på köttbullarna i kavajfickan

Gunilla uppförde sig också riktigt duktigt!

Månaden fylldes även med hundkalas, då Björne fyllde hela 10 år den 18:e! Vi har dessutom tre till som firar sina födelsedagar denna månad; Inga och Inge den 2:a juli och Stina den 22:a. Vi slog till med ett stort kalas på Björnes stora dag och bjöd alla vovvar på tårta.

Stina ville som vanligt roffa åt sig allt det goda!

Mitt och Ulfs årliga återkommande semestertillhåll är underbara Gotland, och detta år var det första gången vi tog med oss hund till ön -  närmare bestämt tre stycken; Stina, Inga och Inge (a.k.a Nisse). I början av augusti begav vi oss iväg för att stanna drygt en vecka i paradiset. Sorgligt nog går tiden alldeles för fort när man njuter av denna underbara ö, och vipps var det dags att återvända hem. Redan på båten över till fastlandet började vi planera för nästa års resa, och självklart ska vi även då ha hund med oss - men kanske inte fullt så många ;)

 Ulf och hundarna njuter av det vackra vädret på Gotland.

September minns jag inte så mycket av... Om man kollar bland alla foton på datorn så användes kameran endast för att fota lite vardagsbilder på hundarna och för att föreviga Inge/Nisse i full päls:

Oktober inleddes med officiell utställningsdebut för Judit på "Tibethund" -  en årlig utställning för raserna Tibetansk Terrier, Lhasa Apso, Tibetansk Mastiff, Shih tzu och Tibetansk spaniel.
Min lilla svarta juvel skötte sig ganska bra, det var första gången på en inomhusutställning för henne och hon kände nog av mina nerver vilket gjorde henne lite osäker på vad som skulle hända härnäst. Hon var ensam i juniorklassen och fick excellent med CK. Kritiken löd:

"Utmärkt typ och helhet. Vackert huvud. Välformade ögon. Utmärkt haka. Tillräcklig hals. Stark rygg. Utmärkt vinklar runtom. För åldern tillräckligt förbröst och bröstkorg. Rör sig med bra steg från sidan. Mycket lovande juniortik"

I tävlan om bästa tik ville hon inte mer och tog inte upp svansen ordentligt, trots det blev hon utplockad till en av de fem bästa bland 8 tikar som tilldelats CK. Domaren tackade dock av oss efter ytterligare en chans att få upp svansen på henne, så hon slutade oplacerad men med ett reserv-CERT. När vi sedan skulle gå in och tävla om bästa junior (hon var visserligen ensam om att få CK bland juniorerna, så hon blev automatiskt BIR-junior) hade hon både svansen och humöret på topp, vilket domaren lite besviken kommenterade: "Om hon hade gått sådär hade hon ju fått certet...!"
I tävlan om BIS-junior hade hon också svansen uppe, och trots att vi åkte hem med ett reserv-cert så var jag glad och stolt över att hon faktiskt uppförde sig tillslut. Dessutom fick vi i alla fall två stora fina rosetter: BIR- & BIS 3-junior :)

Även om månaden började bra så kunde den inte sluta på ett sämre vis.. Vår älskade lilla Thea fick lämna oss, och saknaden och sorgen blev total. Det var så vi inledde november - med sorg i våra hjärtan.. Resten av månaden handlade nog mest om att försöka förstå att inte Thea var med oss längre. Tur är väl att man har andra små fyrbeningar att ägna sig åt, annars hade det nog blivit så mycket svårare att komma över sorgen.

Inga (balanserande på fåtöljens ryggstöd) och Stina efter att ha spanat på grannkatten som befann sig utanför fönstret.

December gick naturligtvis i julens tecken, och vi gjorde allt vi kunde för att få till rätt julstämning. Att snön bara kom i små mängder som dessutom försvann med en gång hjälpte inte till.. Det var riktigt svårt att skaka av sig den ruskiga hösten som hängde kvar (och fortfarande gör!). Vi lyckades dock få till en riktigt trevlig jul och nyår med massa god mat och mys med familj och vovvar! Mamma fick en förstoring av ett foto på Thea i julklapp av mig, hundarna och Ulf, som nu hänger på vardagsrumsväggen hemma hos henne. När man är där kan man nästan känna Theas närvaro genom bilden och hennes milda och kloka blick;

 Hoppas att Er jul varit lika mysig som vårat. Nu ser vi fram emot detta nya år och vad det kan innehålla för spännande aktiviteter och händelser.